Även denna söndag bar det av på långtur med Dimma! Red bort till Sörby och sedan i skogarna däromkring på för mig helt okända vägar. Jättefint, upp-och ner som en bergochdalbana på gräs och barrvägar. Efter ett antal kilometer tog vägen slut mitt ute i ingenstans och jag övervägde att vända då jag inte hade ngn egentlig uppfattning om var jag var, men just då började det regna och då kändes de där 1,5 milen hem måttligt frestande. Vi klev därför ut i skogen, svängde en gång, svängde två gånger... "Det här är ju vansinnigt, jag har ju ingen aning om vad jag är" tänkte jag, rädd att rida vilse och vände på huvudet för att försöka lokalisera vart vägen jag just lämnat fanns. Dimma klev vidare mellan träden, och när jag återigen vred på huvudet såg jag... grusvägen! Jag var bara 3-4km hemifrån ju! =) Vilken tur att jag inte vände när vägen tog slut, "Rikare-skog-vägen" gick ju bara knappt 100m därifrån! Det blev en tur på ca 2 mil i hyfsat tempo, riktigt roligt att komma ut på ordentliga rundor!
Fars dag idag, och på något sätt måste vi ju fira far i familjen, så det blev lite kakbak, provade ett nytt recept på "Drömmar" (blev jättegoda!) och en sort som kallas "Smältande ögonblick". Detta var kakor helt utan vitt mjöl, de innehöll istället grahamsmjöl och havregryn. visst låter det nyttigt?! Det är det inte, för det var regält med smör och socker i. =) Väldigt goda, smälter i munnen, precis som namnet säger!
Smätlande ögonblick (längst upp i bild)
ca 40 kakor
300 g smör
3 dl socker
2 msk vispat ägg
1 tsk vaniljsocker
3,2 dl grahamsmjöl
2 tsk bakpulver
1,5 dl havregryn
extra havregryn att rulla i
1) Arbeta smör och socker pösigt. Rör ner det vispade ägget och vaniljsockret.
2)Tillsätt mjöl som blandats med havregryn och bakpulver.
3)Forma degen till valnötsstora bollar och rulla dem i havregyn.
4)Lägg dem mycket glest på en plåt med bakplåtspapper och grädda i 180 grader i 15-20min tills de fått färg. Låt dem svalna och lägg sedan upp dem på kakfat. Ät, njut och låtsas att de är nyttiga. =)
1 kommentar:
Visst är det för härligt att helt plötsligt hitta rätt igen och känna igen sig. Jag har ridit vilse i skogarna här både en och åtta gånger... Tur att man har så braiga grannar man kan ringa och fråga om var man är. "Jo men jag red förbi dammen, sen på någon stig och så småningom en väg jag inte svängt av från, nu är jag vid ett fallfärdigt hus och en grusväg - vart tror du jag är...?" De tycker nog jag är rätt knäpp :o)
Skicka en kommentar